Snön.

Snön under hennes fötter. Vinden i hennes hår. Flingor som glassplitter mot hennes kind.
Hon går på gatan.
Knastret när hon går. Kylan när hon står. Hon måste gå måste gå. Vidare. Se ner för att inte ramla. Se ner för att inte gå fel. Hon går rakt fram över gator där bilarna inte stannar.
Smattret under deras dubbdäck. Vindrutetorkarna som skrapar fast dimma på rutan. De kör för snabbt.
Hon går på gatan.
Husen som inte syns. De drunknar i flingor och dimma. Ingen ser ut mot henne när hon går. Där hon går i en linje över gatorna. Bilarna kan inte se så de kör i ett mörker. Hon skakar när hon går men hon svettas och gråter av lycka. Där uppe ser hon solen som en lykta bakom ängladamm. Den visar hennes väg i en linje över gatorna.
Nu. Skorna fastnar i isen. Gå bara gå. Hon saktar inte in. Bilar drar förbi. Avgaser immar hennes glasögon. Hon begravs i dimman som inte finns. Hon ser inte vart hon går men hon går i en linje och saktar inte in.
Gräset börjar resa sig ur snön. Rimfrost över ytan. Hon känner det mot fötterna. Hon vet att det är då hon svänger.
Hon går mot och upp på bron som leder till solen.
Hon glider som på is mot räcket. Här finns inga bilar. Här finns inga flingor som splitter. Ljuden dör och vinden slutar att andas. En tystnad likt ingen annan tar över hennes väsen och imman försvinner från hennes glasögon och ingen dimma döljs bakom höljet.
Nu. Röster bakom henne. Röster till vänster. Till höger. Upp upp. Hennes fötter går upp för räckets bjälkar. Där nere är små avtryck av de som inte fallit igenom. De som gått i solen utan mål. Den skiner på henne och hon sluter ögonen. I det mörker där bilarna kör. Avgaserna i hennes öron. I hennes nacke och armhålor.
Snön under hennes fötter. Borta.
Kylan där hon står. Försvunnen.
Hon måste ner måste ner. De skriker och hon ler.
Hon går mot solen.