Försvunna trädgårdar I.

Nikki? Ja. Får jag fråga dig en sak? Ja. Varför kom du hit? För att jag ville. Nej, men varför kom DU HIT nu för? För att jag ville prata med dig. Bara därför? Jag tror det. Varför följde du inte med henne? För att hon såg igenom mig. Såg igenom dig? Såg igenom mig. Så hon åkte vidare? Åkte hem. Varför? För att hon såg oss tillsammans. Men vi pratade ju bara. Och jag hade kysst henne. Då får man inte prata med andra. Nej, jag förstår det nu. Att bara fråga en tjej var en annan tjej är, är fel. Det vet jag redan, men jag satt ensam på en mur och stirrade ut i natten i väntan på sällskap, när du kom. Jag är bra sällskap. Det är du, men att förnöja sig med flera sällskap på en kväll är tydligen fel. Var det inte vad jag sa? Kanske, du är full. Du är full. Vi är fulla, och jag fortsätter hellre vårt samtal än att åka hem med henne. Hon är min vän. Förlåt. Synd att ni kysste varandra. Varför? För annars hade jag dragit hem dig till mig. Helvete. Nu kan jag inte det. Helvete. Är det fel om jag lutar mig mot din axel. Nej, varför tar du på dig läppglans om du inte vill ta med mig hem till dig? Jag vill bara glänsa i dina ögon. Det gör du alltid. Din charmör. Det är bara svammel, du förstår, jag har inte mycket till personlighet. Jag minns dig som att du hade det. Nej, för det mesta finner kvinnan mig bara åtråvärd för att jag placerar henne i det vackraste av ljus. Du har lätt att bli förförd? Det vet du, och jag vill att kvinnan ska veta det, men i slutändan är jag bara komplimanger och romantiska gester, jag har ingenting intressant att säga, mina ord är torra och retliga, mina skämt faller platt. Inte för mig, det har de aldrig gjort. Du glorifierar gärna minnen hör jag, ack, om du bara skulle ta mig hem, jag räds för ångesten jag kommer att möta. Gör inte det, detta är bara ett limbo, det kommer snart vara glömt, alla ord vi sagt till varandra. Jag vägrar att glömma detta samtal, denna uteblivna invit. Varför minnas det som inte kan vara? För att möjligheterna är mer bedårande än handlingarna, tanken på oss hos dig är vidunderlig, men händelsen vore fylld av spritångor, svett och domnade kroppsdelar. Det är vackert det med. Förvisso, det var länge sedan jag kände din doft men nu när den kommer är det som igår när den rödhåriga slog telefonen ur handen när du ringde. Att fem års tystnad kan rusa tillbaka till en så snabbt. Vidunderligt, inte sant?