Från ingenstans.

Jag lever med drömmar i sinnet som jag sprättar på spetten och lägger dem över elden, brinn! Minns hur jag saknade mitt forna jag. Minns hur jag önskade att allting brann bara för att torka mina ögon. Minns hur jag sökte ge så mycket av mig själv det bara gick men jag öppnade inte ens munnen. Brinn. Jag trodde att lågan var utbrunnen, den sista glödens ånga upplöst som en fis. Haha. Den lågan finns kvar, det måste den, för jag har släckts så många gånger att jag kallat mig drunknad, jag har kvävts så många gånger att jag kallat mig hängd. För i helvete, Jag skriver det jag ser och gör omvärlden mig blind famlar jag i mörkret tills en dörröppning visar sig. Jag måste komma ur mörkret. Låt oss prata allvar, här där ingen längre läser. Jag briljerar i sällskap och svävar ut i min ensamhet. Utsvävandet bär en endast till gryningar av glömska och våta fingertoppar. Sällskapet. Äsch. Tappa inte tråden nu: Jag hatar för många. Det var länge sedan jag avskydde så många som har varit närstående som nu. Det ter sig som att ingen i min omgivning lider av samma sociala defekt. Varför är jag den enda som säger upp vänskaper? Åh nej, vi kommer för djupt. Backa bandet. Vad utgör en person? "Allt är genetik", ropar vetenskapsmännen och de politisk korrekta fittorna som kväver kontroversiella åsikter med högmodets sockor. Jag skulle aldrig argumentera mot vetenskapen, jag är av min mor och far skapad men den jag är är definitivt och till hundra procent formad efter hur jag har växt upp och hur jag har valt att agera. Fun fact: I mitt kejsarsnitt skars jag i huvudet och jag var den första som lappade till en tjej på dagis. Förlåt igen men satan vad jobbig du var. Genetik, uppfostran, val. Det finns mer, jag utgör mig inte för att vara beläst eller ens intelligent. Men vad fan är det här livet? Ska man nöja sig med sin hand och bara hoppas att floppen ska bli profitgivande med sista kortet? Jag är ett ärsle, en skitstövel, ett rövhål, en idiot, en fitta, en kuksugare, en jävla sumprunkande pissråtta. Men jag viker mig inte en tum. Jag har en låga någonstans. Och om någon vill lyssna kan jag värma den. Upp med händerna så får du lågor mot flatorna. Annars bär jag denna börda ensam och bränner hela jävla bunten av er.

Snöfall.

Men se, vad gör snö utanför mitt fönster?
Den ter sig virvla och störta vart hän den vill. Ändå tror jag mig det vara mars eller april, om det inte har hunnit bli maj. Mitt minne blir så dåligt mellan glasen. Liksom mannen vid rännstenen sa: Fortsätter du sådär, så lever du inte lika länge som jag.
Denna snö, den verkar klättra uppåt. Varje snöflinga vilset letande efter en annan, eller efter att bara vara ensam. De sägs vara unika men de ser alla identiska ut för mina trötta ögon.
Hur de river i vinden, de fullkomligt skrapar sönder luften. Det är för många för att räkna, just nu, och jag kommer på mig själv att se varje flinga som ett minne. I vansinnig fart, störtande runt i en ihålig sfär. Bara för hoppet om ögonblicket när de plockas upp och skummas igenom, för att sedan bli avfärdat. Detta är hos gemene man, jag vårdar och älskar med minnen, jag har så få - de är lätta att sortera. Där flög stunden jag inte fick upp mina byxor, på gatan utan namn i en lika namnlös stad. En glimt fick jag nyss av hon som bet min tunga, var gång jag sökte smaka hennes gom. Jag tappar bort dem ständigt men de virvlar tillbaka liksom herpes, tillåter du mig att vara så grov?
Äsch, dessa snöflingor - de upprör så många. Jag minns hur jag kräktes ut dem över ett bord, som låtsades vara plast, till en kvinna jag var stolt att kalla frände. Det var flingor fyllda av smuts, tårar och blod och hon skrattade och sa: "Shit."
Det händer att jag glömmer bort det vackraste som världen har att erbjuda, människan. För hur bedårande och vidunderlig en bergstopp än kan vara, så kan den inte jämföras med spänningen av en pupill med en strålande iris som lyser när någon säger: "Jag älskar dig."
Det är osäkerheten som skapar skönheten. Vi kommer aldrig veta om vi har varit älskade, eller ens om vi har just detta. En snöflinga berättar för mig om en natt där en man stod ensam i en dörröppning och viskade att han ser var han känner, men inte kunde känna. Det finns en skönhet i det man aldrig vet. Det finns en skönhet i att hoppas på att något ska bestå, medan allt annat är flyktigt.
Det finns skönhet i den där flingan... Och den. Och den och den och den.
Men det finns också den där stora, som man hatar så mycket att man längtar tills den smälter och dunstar.
Det finns också den.
Shit.

Din död I.

Schh.. Kom närmre. Jag ska döda någon ikväll.
Det stör dig väl inte, hoppas jag? Men saken är klar. Någon ska dö av mina handlingar.
Jag vet inte vem. Jag vet inte hur, när eller med vad jag ska göra det. Men min kropp skriker efter livlöshet i dess grepp. Min kropp skriker efter blod. Efter skrik och stela leder.
Det är ett infall som besökte mig först... nyss. När jag stirrade in i månen och kände hjärtat slå kramp. Jag föll till knäna och hostade maskar och damm. Inte visste jag vad detta oländiga symtom berodde på, men jag visste att det krävde någonting som medicinen inte kunde skänka. Det min kropp skrek efter var liv, den eld som brinner i ett så minskande antal kroppar. Jag antar att det betyder att min egen slocknat.
När var det?
Var det när jag tog den där europeiska liftarens oskuld, fastän hon hävdade sig vara homosexuell? Eller när jag drog flaskan i den stackars mannens huvud, när han hävdat att han kunde frälsa mig?
Det spelar ingen roll.
Säg mig, det spelar ingen roll.
Någon ska dö ikväll.
Mina händer ska vara ansvariga.
Snälla, följ mig inte ut. När jag går på dessa snötäckta gator, där varje snöflinga smälter likt glas i en ugn. Jag kommer slingra längs gränderna bortom gatlyktornas ljus. Väsa åt de passerande och de vänder sig om och drar rocken om sina liv.
Som om det skulle rädda dem.
Hon, flickan där i svart långklänning. Hon går så obemärkt förbi de flesta män, knappt lamporna lyser upp hennes dåliga hållning.
Det blir som att jag ser henne genom väggar. Omvägarna jag tar för mig bara närmare närmare hennes späda hals. Har du känt solen mot din kind? Det måste du. Månljuset har en förundransvärd tendens att bita alla dina blottade hudstycken. Plötsligt skulle jag se blod flyta vid varje gatuhörn. Och där i skulle jag hoppa som ett barn efter ett skyfall, med regnbågens arm vilande över mig som triumfbågen. Det skulle bara föra mig närmare henne.
Där nere under bron. Snöflingor faller på en våt gata. Den enda platsen där asfalten glittrar av vatten och elektriskt sken. Dimma sprider sig från de östra husknutarna. Jag står bakom trädet vid dungen och ser henne vandra med en enkel melodi på sin tunga. Kanske är hon glad över sin kväll. Kanske har hon fått en kärleksförklaring från en vän, en man, en kyss på sin kind, en kuk i sin mun. Det spelar ingen roll.
Någon ska dö ikväll.
Jag tar ett steg fram.
Det kan lika gärna vara hon.

Nattviol.

Det var länge sedan jag skrev.
Det var länge sedan jag dog.
De två olika meningarna betyder inte särskilt mycket för mig. Deras betydelse är heller inte särskilt olika.
För femton år sedan svor jag åt världen och svor åt himlen att jag inte ville ha med mitt fotfäste eller eviga tak att göra. Du kanske tror i din enkelhet att jag skämtar. Men jag visste världens ondska och vidrighet redan innan jag lärde känna min kropp. För fjorton år sedan fann jag en lycka, dold i en skål av bål för vuxna. Redan den natten hörde jag den vansinniges skratt. För tio år sedan kramade jag mitt bröst för att få hjärtat att spricka. För nio år sedan lurade jag till mig min första ros. För sju år sedan sade jag farväl till mitt liv och sökte lycka i andra anleten. För fem år sedan stod jag vid ett fönster och räknade ner mot det slutgiltiga hoppet.
Det här är ingen livshistoria. Det är en dödshistoria men alla våra historier är sådana. De kryper mot det slutgiltiga. Jag önskade mitt häromdagen, när jag kräktes över alldeles för många blommor. Men jag önskade mig odödligheten när Nattviolen drog tillbaka mitt hår och viskade om stjärnor.
Jag trodde länge att inspirationen ligger hos blommorna, men återigen; ack så fel jag haft. Det är det vissnande som ger upphov till skrifter. Allt min penna rör vid, då bläcket var av nektar, har sjungit om en stundande undergång.
Men när undergången av ett under är försvunnen - poff - vill min penna inte röra vid ett papper. Den formar istället min tunga till vindar av liv och solljus. Jag blir ett med fotosyntesen och ger rabatterna färgen och blomstern.
Det var länge sedan jag dog.
Det var kort tid sedan jag började leva.
De vissna blommornas sällskap har fyllt sin högsta kvot.
Nattviolen får blomma ut som hon vill.
Och jag fyller hennes kronblad med poesi.

”Vem är du, säg?
Del av den kraft vars lott
är: alltid vilja ont och alltid verka gott.”

Verum Ebrius I.

Från och med nu är jag berusad hela tiden. Det är ett koncept du inte kan förstå, greppa med ditt lilla sinne. Hela tiden. Du är för färglös för att förstå någonting sådant, att förnimma en kontext där detta vore nödvändigt. Det är din förlust, och gör att vi aldrig kommer att lära känna varandra och därför ens har känt varandra. Från och med nu. För förstå, jag sitter vid menlösa ting varje morgon, dag, kväll, natt, gryning, morgon, dag, kväll, natt och viskar för mig själv: Varför är jag inte såhär berusad hela tiden? Och sedan vaknar jag efter en kort slummer, ett kort knull, och tänker: Varför är jag inte mer berusad nu - och sedan hela tiden? Än har jag inte sett eller hört något solitt argument emot denna grundtanke. Se på min fredag, du, din nyans, jag vaknade upp; berusad med parfym på mina fingrar. Dagen spenderades vandrande bland grodyngel och fåntrattar medan jag smuttade efter himlen (tro mig, jag fann den stundom). Varefter jag dränkte mitt liv i en bägare av pärlemor, talade med kvinnor om ting jag innan enbart haft ett hum om, och sedan blev tillåten att impregnera fingrarna med deras essens. Spola tillbaka och upprepa, din jävla nyans.
Jag har inget intresse för resten av världen, här i min håla, min nystädade håla som doftar en säregen blandning av kön och parfym, kanske ett stänk av nyöppnat rödvin. Om det ändå vore så väl, om jag ändå kunde se någonting annat än flaskor, fittor, kokain och skällsord utanför dessa fönster. Kanske hade det gjort mig till en bättre människa, fast dock en mer tråkig sådan. Se, jag har redan försökt andra vägar, låtsas vara någon jag inte är, någon jag inte förmår att vara för det ter sig inte fördelaktigt för mig. Jag knullar din egen mor om jag finner ett utlopp för vad fan som tynger mig för stunden. Jag tvekar inte en jävla sekund, ditt tråkiga våp. Från och med nu är jag berusad hela tiden. Beskjut mig med kanoner! fulla av gonorré, klamydia, alkoholpsykoser, överdoser och delirium tremens. Jag överlever dem alla. Fatta att det är en barnlek för mig. Jag är oövervinnlig mot era tarvliga virus, bakterier och parasiter. Hjärnspöken har varit mitt levebröd i tio år, hur fan skulle jag kunna bli besegrad nu?
Låt mig låta min pretentiösa ådra flöda, solen har sedan länge släppt sitt grepp om grenarna. Jag drömde om en tussilago som grät över min spegelbild. Och jag saknar den ensamma blomman mer än någon annan i min köttsliga rabatt ikväll. Tänk att få en tår tillägnad en. De ensamma salta dropparna får mig att be om ruset. Och jag besitter det nu. Nej, jag kommer aldrig återgå till det gamla, det är avverkat, passé, jag är inte längre intresserad av att mörda dagarna med fingrar som bara luktar svalg och pissoar. Men jag sänker glasen gång på gång i kön till himlen.
För jag mättas av fjädrarna från tusen änglar.
Det är något ditt lilla sinne inte kan greppa, din jävla nyans.

Försvunna trädgårdar I.

Nikki? Ja. Får jag fråga dig en sak? Ja. Varför kom du hit? För att jag ville. Nej, men varför kom DU HIT nu för? För att jag ville prata med dig. Bara därför? Jag tror det. Varför följde du inte med henne? För att hon såg igenom mig. Såg igenom dig? Såg igenom mig. Så hon åkte vidare? Åkte hem. Varför? För att hon såg oss tillsammans. Men vi pratade ju bara. Och jag hade kysst henne. Då får man inte prata med andra. Nej, jag förstår det nu. Att bara fråga en tjej var en annan tjej är, är fel. Det vet jag redan, men jag satt ensam på en mur och stirrade ut i natten i väntan på sällskap, när du kom. Jag är bra sällskap. Det är du, men att förnöja sig med flera sällskap på en kväll är tydligen fel. Var det inte vad jag sa? Kanske, du är full. Du är full. Vi är fulla, och jag fortsätter hellre vårt samtal än att åka hem med henne. Hon är min vän. Förlåt. Synd att ni kysste varandra. Varför? För annars hade jag dragit hem dig till mig. Helvete. Nu kan jag inte det. Helvete. Är det fel om jag lutar mig mot din axel. Nej, varför tar du på dig läppglans om du inte vill ta med mig hem till dig? Jag vill bara glänsa i dina ögon. Det gör du alltid. Din charmör. Det är bara svammel, du förstår, jag har inte mycket till personlighet. Jag minns dig som att du hade det. Nej, för det mesta finner kvinnan mig bara åtråvärd för att jag placerar henne i det vackraste av ljus. Du har lätt att bli förförd? Det vet du, och jag vill att kvinnan ska veta det, men i slutändan är jag bara komplimanger och romantiska gester, jag har ingenting intressant att säga, mina ord är torra och retliga, mina skämt faller platt. Inte för mig, det har de aldrig gjort. Du glorifierar gärna minnen hör jag, ack, om du bara skulle ta mig hem, jag räds för ångesten jag kommer att möta. Gör inte det, detta är bara ett limbo, det kommer snart vara glömt, alla ord vi sagt till varandra. Jag vägrar att glömma detta samtal, denna uteblivna invit. Varför minnas det som inte kan vara? För att möjligheterna är mer bedårande än handlingarna, tanken på oss hos dig är vidunderlig, men händelsen vore fylld av spritångor, svett och domnade kroppsdelar. Det är vackert det med. Förvisso, det var länge sedan jag kände din doft men nu när den kommer är det som igår när den rödhåriga slog telefonen ur handen när du ringde. Att fem års tystnad kan rusa tillbaka till en så snabbt. Vidunderligt, inte sant?